Igår hade vi femårig bröllopsdag, jag och Jonas, tänk att det redan gått fem år! Livet ser ganska annorlunda ut idag jämfört med då. Nu är vi en familj, då var vi två. En vän sa till mig en gång att man aldrig blir sig själv igen efter man fått barn, men jag förstår inte riktigt den kommentaren... visst, man prioriterar annorlunda, man flyttar sitt fokus, men jag känner mig fortfarande precis som mig själv. Jag har fortfarande samma drömmar, samma humor, samma längtan... sen finns det ett barn också. Precis som med allt som är viktigt för en så tar ju ens barn mycket av ens tid och tankar, men jag är fortfarande den där tjejen som älskar att vara vaken hela natten, sitta och teckna bort tiden, drömma om framtidsplaner, karriär och längtar efter att dricka vin på masthuggsberget hela kvällen tills myggen ätit upp en och det är kallt om benen. Som längtar tillbaka till den tiden då man kunde sitta och filosofera bort en hel dag med sina vänner och dricka kaffe tills magen skrumpnade.
Är det verkligen så att den tjejen inte finns längre? Det tror inte jag. Det är nog inte jag som är försvunnen, utan hur jag upplevs av andra som är förändrat.
Så det var vår bröllopsdag igår. Vi inledde dagen med en frukost i trädgården och hade tänkt göra någon mysig utflykt tillsammans. Men så fick lilla Otis en allergisk reaktion och våra trevliga utflyktsplaner byttes mot röda utslag, magknip och gallskrik. Långsamt fick vi ge upp tanken på nymålade läppar och finflanerande på stan. Istället stannade vi hemma, Jonas bakade focaccia och vi skålade i bubbel när Otis äntligen däckat. Det visade sig bli precis så oplanerat mysigt som det bara kan vara med någon som honom. Och det är ju precis därför som vi gifte oss den där strålande vackra dagen för fem år sedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar